Cheers

Tänkte bara meddela att jag lever! Sitter och hetsar på en uppsats som ska in imorgon, har typ 1-1,5 sida kvar och sedan läsa igenom allt. Det blev trots allt inget Norrköping för mig den här gången, men läser en distanskurs i genus och design nu.. och så börjar jag en grundkurs i genus om en vecka (mer än heltid.. heja!). Gött att jag läser en väldigt specificerad kurs innan jag går på den generella kursen, haha!

Kul är den iaf, även om det blir många uppsatser och att sitta uppe till kl 2 dagen innan de ska in. (Har nu ca 3,5 h till två.. får se om jag kanske hinner klart innan?!)

Ska se om jag kanske kan hinna jobba lite i vår också, men just nu känns det lite tvek.. Jag är ju inte jättebra på att disponera min tid så jag slösar istället bort tid som jag borde plugga på. Som nu, när jag skriver ett blogginlägg på en blogg jag inte vart inne på på ett halvår istället för uppsatsen. Smart tjej.

Kanske ska återgå till skrivandet. Kanske..

Puss.

Har ny dator = inga roliga bilder. Så ni får den här istället.

Så sitter jag här igen.

Med en klump stor som en fotboll i magen, och har precis tackat ja till universitetet. Denna gång i Norrköping, grafisk design. Ungefär en miljard gånger bättre än ekonomi, men jag är så jävla rädd att jag har valt fel. Att det är för tidigt. Att jag inte kommer trivas. Att jag inte gillar ämnet. Att jag tröttnar.

Att jag kommer sitta själv i mitt studentrum om några veckor med tårarna rinnande ner för kinderna.

Igen.

Alltså ibland blir jag lite trött. På andra, på mig själv, på allt.

Det här skulle kunna vara bösta veckan på hela säsongen, med strålande sol, skidåkning och fest hela dagarna, eftersom jag nu har slutat jobbet och fortfqrande har en vecka till hemresa. 

Men icke. I stället lyckas jag max ta mig utanför dörren för att sola lite, inte för att jag inte vill åka skidor utan för att jag inte har någon att åka med. Har tröttnat lite på att alltid vara den som frågar, "ska vi göra nåt, åka, festa" etc men sen alltid bli bortglömd när saker faktiskt händer.  

Nu har Jules rest hem också så då blir jag ännu mer osynlig. Det blir rätt uppenbart hur mycker jag har använt henne som livlina i vinter. Om hon skulle ut så gick jag med, åkte hon skidor gjorde jag detsamma. 

Ser bara så extremt mkt fram emot att få komma hem, men så har jag känningar ute efter ett nytt jobb och kanske eventuellt skulle kunna få ett i Hardanger (Bergen) men jag vill verkligen inte flytta dit. Jag vill hem till skärgården och familjen och vännerna, men då har jag ett jobb som väntar där, som jag inte gillar, och försakar ett jättebra jobb i Norge... 

Och jag kan inte gärna säga upp mig heller, och gå arbetslös. Hur fan skulle det gå? 

Blir bara så enormt jävla trött på allt. 

Ta mig hem. Nu. 

Puss.

Fyfan vad jag är bra

Hade tänkt skriva om det fantastiska vädret vi har haft idag - nollgradigt och solsken för första gången på minst två månader - men fick precis se den här på jobbets facebooksida:

Jag kommer leva på det här jäääääääävligt länge.

Hjälp

Jag har blivit en sådan person som äter mat i sängen.

Men när man bor två personer på typ 12 kvadratmeter vilket även inkluderar kök och toalett, då finns det inte så mycket plats kvar. Särskilt när det ligger prylar överallt.

Just nu är jag inne i en sådan period när jag inte gärna träffar folk utanför det absolut mest nödvändiga (jobb etc). Därför har jag spenderat de senaste tre fyra kvällarna sittandes inne på rummet görandes mer eller mindre ingenting istället för att umgås med de andra fäbojäntorna/pågarna eller festa. Att jag är småförkyld och har jobbat åtta dagar i rad har ju inte gjort saken bättre.
I vilket fall som helst börjar nu min roomie ställa frågor som "blir du inte uttråkad?". Svar: nej. Eftersom jag är en introvert person, till skillnad från hennes extroverta personlighet, så samlar jag kraft och energi genom att vara för mig själv, inte genom att träffa folk och umgås. Snarare, skulle jag göra det hade jag bara blivit på sämre humör och mått dåligt. Så istället så läser jag, eller ser på tv, eller sitter vid datorn och chattar med kompisar med en datorskärm som avskiljare. Och det är helt okej.
Men ändå. När man lever i en sådan värld som vi gör nu, där att vara utåtriktad är en eftertraktad egenskap, och det sociala spelet är anpassat efter extroverta personer så känner man sig lite... konstig. Annorlunda.
Men det är väl bara att försöka intala sig själv att man inte är så skum egentligen, det finns fler introverta personer där ute, förmodligen sittandes ugglande hemma.

Puss.

“Introverts living under the Extroversion Ideal are like women in a man’s world, discounted because of a trait that goes to the core of who they are. Extroversion is an enormously appealing personality style, but we’ve turned it into an oppressive standard to which most of us feel we must conform” 
-Susan Cain

Ung Feminist osv

Så har en gått och blivit medlem i Unga Feminister! Något jag har tänkt göra sedan jag hittade partiet för några månader sedan, men som av olika anledningar aldrig blivit av.
Men nu är det gjort, och det känns superkul!

Ut med rasisterna, in med feministerna!

Puss!