Just nu är jag inne i en sådan period när jag inte gärna träffar folk utanför det absolut mest nödvändiga (jobb etc). Därför har jag spenderat de senaste tre fyra kvällarna sittandes inne på rummet görandes mer eller mindre ingenting istället för att umgås med de andra fäbojäntorna/pågarna eller festa. Att jag är småförkyld och har jobbat åtta dagar i rad har ju inte gjort saken bättre.
I vilket fall som helst börjar nu min roomie ställa frågor som "blir du inte uttråkad?". Svar: nej. Eftersom jag är en introvert person, till skillnad från hennes extroverta personlighet, så samlar jag kraft och energi genom att vara för mig själv, inte genom att träffa folk och umgås. Snarare, skulle jag göra det hade jag bara blivit på sämre humör och mått dåligt. Så istället så läser jag, eller ser på tv, eller sitter vid datorn och chattar med kompisar med en datorskärm som avskiljare. Och det är helt okej.
Men ändå. När man lever i en sådan värld som vi gör nu, där att vara utåtriktad är en eftertraktad egenskap, och det sociala spelet är anpassat efter extroverta personer så känner man sig lite... konstig. Annorlunda.
Men det är väl bara att försöka intala sig själv att man inte är så skum egentligen, det finns fler introverta personer där ute, förmodligen sittandes ugglande hemma.
Puss.
